Vi har gemensamma pengar. Men jag har hand om ekonomin.

Det mesta av sambons lön förs över till mitt konto. Hon behåller någon tusenlapp eller två för Swish och småsaker. Skriver jag bara det låter det kanske som att hon lämnar ifrån sig pengarna och sedan måste fråga mig om hon vill köpa något.

Så fungerar det inte.

Vi har varsitt Norwegian-kort som vi använder till nästan alla köp. Fakturorna betalas varje månad. Hon handlar det hon behöver, och saldot på hennes vanliga konto säger därför ganska lite om hur mycket pengar hon har att röra sig med. Jag har skrivit mer om hur jag använder kreditkort för att samla köpen och ordna betalningen efteråt.

Jag tar sedan hand om räkningar, avtal, lån, pensioner och sparande. Det är också jag som ska få pengarna att räcka till semestern, renoveringen, kläderna och allt annat som dyker upp i en familj. Det räcker alltså inte att jag tycker att vi har sparat bra en månad. Resten ska fungera också.

Det började när det inte fanns särskilt mycket att fördela

I början av vårt liv tillsammans hade vi båda ont om pengar. Vi levde under perioder på socialbidrag, a-kassa och extrajobb. Det var svårt att få ekonomin att gå ihop, och framför allt hon mådde dåligt av oron över om pengarna skulle räcka.

Det blev jag som tog hand om den biten. Hon slapp sitta med räkningarna och oron, och jag fick hålla koll på något som jag faktiskt ville ha kontroll över.

Jag minns det inte som att vi satte oss ner och valde en modell för gemensam ekonomi. Det blev så för att det behövdes.

Sedan fick vi fasta jobb. Vi köpte hus, skaffade bil och fick betydligt bättre marginaler. Idag har vi det relativt gott ställt som en vanlig medelklassfamilj. Men arbetsfördelningen har hängt kvar.

Hennes ointresse för ekonomin försvann inte för att det fanns mer pengar. Inte heller oron, riktigt. Hon kan fortfarande bli stressad av frågan om hur allt ska räcka, medan jag gärna räknar på det och försöker få ihop en plan. Att hon skulle ta över hälften av administrationen skulle därför inte automatiskt göra vardagen bättre för någon av oss.

Hon litar på att jag ordnar det. Hittills har hon inte haft någon anledning att tvivla på det, och jag tycker om att ha den rollen.

Hon är ekonomisk. Jag är bara ännu mer ekonomisk.

Det vore missvisande att beskriva oss som att jag sparar och hon gör av med pengarna. Hon är generellt försiktig med pengar. Vi köper mycket begagnat och ingen av oss är särskilt intresserad av märkeskläder eller lyxprylar.

Däremot lägger vi gärna pengar på mat och resor. Och med mat menar jag inte främst restaurangbesök. Bara frukt kan kosta oss tusentals kronor på en månad. Vi kan vara noga med vad något kostar och ändå tycka att det är värt att köpa.

Vi har ganska lika syn på vad pengarna ska användas till, vilket nog gör mer för att upplägget fungerar än vilket konto lönerna hamnar på.

Men hon bromsar mig när jag blir för angelägen om att spara. Jag bromsar henne ibland när jag tycker att det går åt för mycket. Det brukar bli en rätt bra balans. Hade jag ensam bestämt över både planeringen och vad som är värt att lägga pengar på hade förmodligen mer blivit kvar i sparandet.

Jag är inte säker på att det hade gjort vårt liv bättre. Det är en del av det jag menar när jag skriver att sparandet också konkurrerar med livet som pågår nu.

Större saker som billån eller renoveringar tar vi upp tillsammans. Men jag ska inte få det att låta som att vi sitter med varsin kalkyl och jämför finansieringsalternativ. Ofta är det jag som har tittat på vad som behöver göras, hur vi kan betala och vad det innebär för ekonomin framöver. Sedan förklarar jag det för henne, inklusive om vi kommer att ha mindre pengar att röra oss med ett tag.

Jag tjänar några tusenlappar mer, men den skillnaden är inte grunden för vem som sköter vad. Jag har inte hand om ekonomin för att en större del av lönen råkar vara min. När pengarna kommer in är de våra.

Jag har blivit en del av systemet

Efter så många år finns det mycket jag bara gör. Jag vet vilka räkningar som kommer, vilka avtal vi har och hur pengarna är fördelade. För henne är en stor del av fördelen att hon slipper hålla allt det där i huvudet.

Men det betyder också att ganska mycket finns i mitt.

Om jag dör räcker det inte riktigt att säga att upplägget alltid har fungerat. Då försvinner också personen som har skött det. Min spontana tanke är att det förhoppningsvis finns tillräckligt med pengar för att hon ska slippa oroa sig för ekonomin. Men pengar på konton och att veta hur man tar över alla praktiska delar är inte samma sak.

Den biten har jag inget lika självklart svar på. Jag tycker om att hon kan luta sig mot att jag fixar det. Samtidigt vill jag ju att det ska fungera för henne även den dag jag inte kan göra det.