Vi har råd. Men jag tycker ändå att det är för dyrt.

Gurkan verkar inte bry sig om det.

Har jag vant mig vid att betala tio eller femton kronor känns tjugo plötsligt mycket. Skillnaden är liten i förhållande till allt annat vi lägger pengar på, men det är inte hela hushållsbudgeten jag jämför med där i grönsaksavdelningen. Jag jämför med vad jag brukar betala för en gurka.

Jag tror att många känner igen det. Man säger att något är för dyrt och får svaret att man ju har råd. Jo, det har jag. Men jag har inte sagt att kortet kommer bli nekat.

En lunch för 150 kronor kan kännas rimlig. Kostar samma lunch 700 kronor skulle nog få människor ifrågasätta att jag tackar nej. Ingen behöver se mitt kontoutdrag för att förstå reaktionen. Någonstans däremellan går gränsen för vad jag vill betala, och den behöver inte flytta sig särskilt mycket bara för att ekonomin blir bättre.

Jag skulle gärna uppgradera. Men inte för de pengarna.

Jag gillar datorer och skulle absolut tycka att det var roligt med en snabbare. Samtidigt uppgraderar jag ganska sällan. Ofta går det fem eller tio år mellan större förändringar, och då byter jag gärna bara vissa delar. Begagnat fungerar också bra.

När jag tittar på grafikkort och minnen nu tycker jag att priserna är svåra att acceptera. Jag minns vad man kunde få för pengarna tidigare. Då blir det rätt trögt att motivera ett köp, även om en uppgradering skulle vara kul och pengarna finns.

Det går säkert att förklara varför priserna ser ut som de gör. Men en förklaring gör inte uppgraderingen mer värd för mig. Jag får fortfarande väga vad den skulle tillföra mot vad jag behöver betala, och så länge datorn fungerar tillräckligt bra har jag ganska lätt att låta den vara.

Det är ungefär så jag fungerar med mycket hemma, vilket jag också skrev om i artikeln om vad jag är beredd att betala för bekvämlighet. Att något nytt vore bättre räcker inte alltid för att jag ska vilja byta ut det jag redan har.

Med ett hotellrum blir det lite svårare. Ska vi resa ett visst datum hjälper det inte mycket att jag minns ett liknande rum som kostade betydligt mindre för några år sedan. Jag kan leta vidare, välja enklare eller ändra resan. Men till slut behöver vi någonstans att sova.

Då kanske jag bokar och fortfarande tycker att det är för dyrt. Jag vill ju åka. Det betyder inte att jag plötsligt är nöjd med priset på hotellrummet.

Priset i huvudet hänger inte alltid med

Det är väl den besvärliga delen. Jag har en uppfattning om vad saker borde kosta, men ingen skyldighet för omvärlden att fortsätta sälja dem till det priset.

Ibland är jämförelsen med tidigare priser användbar. Den får mig att stanna upp och fundera på om jag verkligen vill köpa. Andra gånger kanske jag jämför med ett erbjudande jag råkade hitta för flera år sedan och sedan dess har bestämt mig för var det normala priset. Det blir inte särskilt lätt för nästa köp att kännas prisvärt då.

Jag vet inte heller om gränsen alltid flyttar sig genom något genomtänkt beslut. Ser man samma pris tillräckligt många gånger kanske man till slut slutar reagera. Första gången är det orimligt. Efter ett tag är det bara vad det kostar.

Men jag vill nog behålla lite av motståndet ändå. Alla köp behöver inte bli av bara för att de ryms i ekonomin. Ibland är jag mer nöjd med att ha pengarna kvar, även om det betyder att jag fortsätter använda något äldre ett tag till.

Med datorn kan jag åtminstone vänta. Gurkan är svårare att skjuta upp i fem år. Där kanske jag till slut betalar tjugan och fortsätter tycka att det var ett jävla pris för en gurka.