Jag betalar sällan för bekvämlighet. Trodde jag.

Jag gillar att laga mat. Köper vi hämtmat är det oftare för att grabben är sugen på McDonald’s än för att jag vill slippa stå i köket. Städning och gräsklippning skulle jag ha väldigt svårt att betala någon annan för.

Datorer är ett intresse, men jag uppgraderar kanske vart femte till tionde år. Då byter jag vissa delar, gärna till begagnade. Möbler köper vi också begagnat. Shopping och fina kläder lockar mig inte särskilt mycket.

Jag köper hellre aktier för pengarna, om jag ska vara ärlig.

Det låter kanske som att jag sitter hemma och håller hårt i plånboken. Men jag känner inte att jag saknar något. Visst skulle det vara kul med en nyare bil, TV eller dator. Så länge det jag har fungerar tillräckligt bra har jag bara svårt att motivera vad uppgraderingen kostar.

Så en artikel om att betala för bekvämlighet kändes inte riktigt som min grej.

Sedan kom jag att tänka på altanen.

Så här vill jag ha det. Lös det.

Förra sommaren renoverade vi altanen. Jag tog in hantverkare och sa i stort sett bara: så här vill jag ha det, lös det.

Jag har ingen kunskap om sådant. Inget större intresse heller. Visst hade jag kunnat börja läsa på, titta på filmer och försöka lära mig. Men jag känner mig själv tillräckligt väl för att misstänka hur det hade gått.

Det hade förmodligen blivit slarvigt, något hade blivit fel och materialkostnaden hade nog dragit iväg när saker behövde göras om. Lägg till en jävla massa huvudvärk och bråk med frugan.

Nej tack. Gör det åt mig så betalar jag.

Där hade jag inga större problem med att köpa mig fri från arbetet. Jag ville ha en fungerande altan och var inte särskilt sugen på att skaffa mig ett nytt fritidsintresse på vägen dit.

Man kan förstås kalla det att betala för yrkeskunskap. Det var det också. Men jag betalade ju samtidigt för att slippa försöka själv, och den delen var jag rätt nöjd med.

Det fick mig att fundera lite på hur jag ser på andras utgifter. För mig är det självklart att laga middag. Jag tycker om det och kan få till något bra utan att det blir ett stort projekt. Då är det ganska lätt att tycka att hämtmat är onödigt dyrt.

Men någon annan kanske känner inför matlagningen ungefär som jag känner inför att bygga en altan. Ännu en sak man inte kan särskilt bra, inte tycker är rolig och helst skulle vilja slippa. Samtidigt kanske den personen hade byggt min altan med nöje.

Jag får nog vara lite försiktig med att göra mitt eget ointresse för vissa köp till ett bevis på att jag är så ekonomisk.

Vi kan lägga mycket pengar på annat

Jag har aldrig riktigt sett mig själv som snål. Jag kan lägga ganska mycket pengar på andra, framför allt familjen. Däremot känner jag sällan något stort behov av att köpa saker till mig själv.

Min sambo köper mat och frukt för summor som säkert skulle få någon annan att undra vad vi håller på med. Vi lägger också gärna pengar på resor och upplevelser. Där kan det gå betydligt mer än vad jag skulle vilja betala för en ny dator.

Vi flyger ekonomiklass och bor ofta på enklare hotell. Det brukar räcka bra för oss. Men själva resan kostar ju fortfarande pengar. Vår campingsemester landade på omkring 35 000 kronor, trots att vi hade tält med oss.

Den resan skulle jag inte vilja ha ogjord. En TV för samma pengar hade jag haft betydligt svårare att känna likadant inför.

Så när jag säger att jag är ekonomisk betyder det inte att vi alltid väljer det billigaste livet. Det finns gott om saker vi skulle kunna dra ner på. Vi har bara valt att lägga pengar på dem ändå.

De flesta tycker nog att de är ganska ekonomiska

Jag undrar om inte de flesta kan räkna upp sådant de minsann inte slösar pengar på. Jag köper begagnat och behåller datorn länge. Någon annan lagar all mat hemma. En tredje har slutat flyga business class och sparar mycket på att välja ekonomi.

Alla kan känna sig rätt förnuftiga, beroende på vad man jämför med.

Själv har jag fortfarande svårt att se att jag skulle betala någon för att klippa gräset. Men hantverkarna på altanen kändes fullt rimliga. Jag vet inte om det gör mig särskilt konsekvent.

Och någon som hör mig prata om hur ekonomiskt vi reser undrar säkert hur fan man kan betala 10 000 kronor för att flyga till Thailand överhuvudtaget.