Jag räknar hellre försiktigt på portföljen som pensionär

Portföljen ska absolut vara en del av pensionen. Jag har inte sparat och investerat för att sedan låtsas som att pengarna inte finns när jag slutar arbeta.

Men jag vill skilja på vad jag tror att den kan ge och vad jag behöver få ut för att vardagen ska fungera.

Jag har tidigare skrivit om hur pensionen börjat kännas tillräckligt nära för att fundera på. Det här är en av de saker jag försöker få ordning på i huvudet. Hur mycket av det framtida livet vill jag göra beroende av portföljen?

Jag vill inte lägga in hela det förväntade beloppet i budgeten

Säg att jag räknar med att portföljen på sikt kan bidra med omkring 20 000 kronor i månaden, genom utdelningar och försäljningar. Det är ett exempel på hur jag tänker, inte en färdig prognos för min egen pension.

Jag skulle helst vilja att kanske 10 000 av dem behövs till det vanliga livet, tillsammans med pensionen. Resten får vara utrymme för annat.

En resa till. Något större vi vill köpa. Möjlighet att hjälpa familjen.

Jag vill gärna kunna använda de pengarna när de finns. Men jag vill inte ha byggt upp fasta utgifter som kräver att hela beloppet kommer varje månad.

Det är skillnad på att avstå från en extra resa och att behöva fundera på hur boendet ska betalas. Jag skulle hellre ha mer av det första att anpassa när portföljen går sämre.

För att det ska fungera behöver det förstås finnas ett verkligt avstånd mellan vad kapitalet kan bära och vad jag behöver ta ut. Jag kan inte skapa den marginalen bara genom att skriva en försiktigare siffra i en budget. Men jag kan låta bli att redan från början ge hela det förväntade utrymmet ett jobb.

Jag vill kunna dra ner utan att hela vardagen behöver ändras

Funderingen kom ur en diskussion om sekvensrisk. Det handlar om att ordningen på avkastningen får betydelse när man samtidigt tar pengar ur portföljen. Dåliga år tidigt under uttagen kan göra mer skada än samma nedgångar senare.

Om jag behöver sälja mycket när värdet har fallit finns mindre kapital kvar som kan vara med i en återhämtning. Det är därför uttagens storlek spelar roll, inte bara hur börsen går.

Jag tänker inte att en försiktig budget får den risken att försvinna. Även de 10 000 kronorna i exemplet behöver komma någonstans ifrån.

Men jag vill ge mig själv mer att välja på än att fortsätta ta ut hela det belopp jag räknade med när allt såg bra ut. Om en del av konsumtionen kan vänta behöver inte varje svagt börsår få samma genomslag i resten av livet.

Det passar mig bättre än att försöka bygga en vardag som använder hela det förväntade utrymmet och sedan hoppas att det håller.

Det betyder också att jag kan leva försiktigare än jag hade behövt. Om portföljen utvecklas bra kanske jag i efterhand ser att vi kunde ha haft högre utgifter hela tiden.

Det kan jag acceptera.

Jag behöver inte bestämma redan nu att pengarna aldrig ska användas. Jag vill bara inte lova bort dem innan jag vet hur livet och ekonomin faktiskt ser ut då.

Jag ser inget misslyckande i att ha pengar kvar

Ibland låter det som att den perfekta pensionsplanen är att använda upp kapitalet precis innan man dör. Blir det mycket kvar har man tydligen sparat för mycket eller levt för lite.

Jag ser det inte så.

Om jag blir nittio och fortfarande har ett betydande kapital kvar kan pengarna ha gjort stor nytta under alla åren fram till dess. Jag har haft marginal om något hänt, kunnat fatta beslut utan att varje gång behöva oroa mig för ekonomin och haft möjlighet att använda mer om jag velat.

Ospenderade pengar är inte nödvändigtvis oanvända pengar.

Jag tycker dessutom om tanken att det som blir kvar kan hjälpa familjen vidare. Det behöver inte handla om någon stor förmögenhet. Även ett mindre kapital kan göra skillnad när någon ska ordna sitt boende, börja spara eller ta sig igenom en besvärlig period.

Det finns något tilltalande i att nästa generation inte behöver bygga upp allting från början igen. Om jag kan lämna familjens ekonomi lite starkare än jag själv fick den är jag gärna med och gör det.

Jag behöver inte hinna konsumera upp pengarna själv för att tycka att de kommit till användning.