Jag har alltid valt att amortera mer än jag måste. Är det fortfarande rätt?

Varje månad försvinner ungefär 5 000 kronor från vårt konto till bolånet.

Jag skriver “försvinner” eftersom det faktiskt är lite så det känns. Pengarna kommer in, banken drar amorteringen och sedan tänker jag inte särskilt mycket mer på dem.

Det är egentligen ett ganska märkligt sätt att beskriva sparande. För pengarna har förstås inte försvunnit. Skulden på huset har blivit 5 000 kronor mindre.

Nästa månad händer samma sak. Och månaden efter det. På ett år blir det 60 000 kronor och på tio år 600 000 kronor, om man bortser från förändringar längs vägen. Fortsätter man länge nog kan något som knappt märks i vardagen ha blivit en ganska betydande del av ens förmögenhet.

Det är en av anledningarna till att jag alltid har tyckt om amortering. Men jag är inte alls säker på att det är det ekonomiskt mest lönsamma jag hade kunnat göra med pengarna.

Matematiken talar ofta för investeringar

När man funderar på om man ska amortera eller investera är argumentet ganska enkelt om bolånet kostar omkring 3 procent och pengarna kan investeras med en högre långsiktig förväntad avkastning.

På väldigt lång sikt kan det mycket väl ge ett större kapital. Jag har svårt att argumentera mot själva matematiken.

Om någon har ett stabilt kassaflöde, lång tidshorisont, en rimlig investeringsstrategi och disciplinen att faktiskt investera pengarna varje månad kan minsta möjliga amortering vara ett fullt rationellt val. I vissa fall förmodligen det ekonomiskt bästa.

Ändå har jag aldrig riktigt velat göra så fullt ut.

Amorteringen är också en del av mitt sparande

Jag ser inte våra 5 000 kronor i månaden som en kostnad på samma sätt som räntan. Räntan är pengar som lämnar hushållet. Men amorteringen gör inte hushållet 5 000 kronor fattigare.

Kontot blir 5 000 kronor mindre, men skulden blir också 5 000 kronor mindre.

Det gör amorteringen till en del av vårt långsiktiga sparande, men en ganska speciell sådan. Den har ingen börskurs och jag behöver inte fundera på om marknaden är dyr, om USA är övervärderat eller vad börsen gjorde förra veckan. Det spelar ingen roll om aktiemarknaden faller 30 procent. Skulden blir fortfarande lite mindre varje månad.

Det tycker jag om.

Jag investerar gärna och accepterar att värdet på investeringarna rör sig mycket, men jag tycker också om att en del av hushållets sparande går åt ett helt annat håll.

Amorteringen behöver inte vara den investering som ger högst förväntad avkastning.
Den kan fortfarande göra resten av ekonomin bättre.

Det finns något praktiskt i pengar man inte ser

Det här är kanske inte det mest sofistikerade argumentet för amortering, men jag tror att det spelar större roll än man först tänker.

Pengarna går inte att använda. De ligger inte på ett sparkonto och väntar på en ny bil. De syns inte i depån efter en bra börsmånad och lockar inte till att höja levnadsstandarden när saldot blivit stort. De bara försvinner in i huset.

Sedan tittar man några år senare på bolånet och inser att skulden har blivit flera hundra tusen kronor mindre. Fortsätter man länge nog kan man ha byggt upp en miljon eller mer i eget kapital utan att det någonsin känts som att man haft en miljon kronor att spendera.

Det finns en ganska kraftfull beteendemässig fördel i det.

Människor är trots allt inte kalkylblad.

Bolånebesked och hushållsekonomi vid ett köksbord

Ett mindre lån förändrar också hushållet

Det finns dessutom en effekt som lätt försvinner när diskussionen reduceras till bolåneräntan mot en högre förväntad börsavkastning.

En lägre skuld betyder lägre räntekostnader. Det gör hushållets ekonomi mindre känslig för vad som händer med räntorna och minskar mängden pengar som måste lämna kontot varje månad. Beroende på bank och belåningsgrad kan en lägre skuld dessutom påverka vilka bolånevillkor man kan få.

För mig är det en del av värdet.

Jag försöker inte bara maximera hur stort investeringskonto jag kan ha om trettio år. Jag vill också att hushållets ekonomi gradvis ska bli robustare.

Det är svårt att sätta ett exakt pris på det, men värdet försvinner inte bara för att det är svårare att stoppa in i en avkastningskalkyl.

Men amortering har också en tydlig nackdel

Det vore lika fel att romantisera amortering. Pengarna blir bundna i bostaden.

Om jag istället hade investerat dem hade jag haft ett finansiellt kapital som går att sälja och använda. Pengar som amorterats på huset är inte lika lättillgängliga. För att få tillbaka dem kan jag behöva öka bolånet igen eller sälja bostaden.

Det finns också en alternativkostnad. Om aktiemarknaden ger en betydligt högre avkastning än bolåneräntan under tjugo eller trettio år kan skillnaden bli mycket stor.

Därför tycker jag inte att det är särskilt konstigt när någon väljer att amortera så lite som banken kräver och investera resten.

Problemet börjar först om “jag investerar istället” i verkligheten betyder att pengarna används till något annat. Då jämför man inte längre investeringar med amortering.

Man jämför amortering med konsumtion.

Och det är en helt annan kalkyl.

Vad hade jag gjort idag?

Jag hade fortfarande amorterat.

Inte för att jag tror att amorteringen kommer slå aktiemarknaden över lång tid, utan för att jag gillar vad den gör med vår totala ekonomi. En del av sparandet hamnar utanför börsen, skulden minskar, räntekänsligheten sjunker gradvis och sparandet sker automatiskt utan att jag behöver fatta ett nytt beslut varje månad.

Men jag hade inte låtit amorteringen ersätta investeringarna helt. Det är nog där min egen balans ligger.

Jag vill både äga finansiella tillgångar som kan växa över lång tid och successivt minska skulden på bostaden. I ett kalkylblad kanske den optimala lösningen hade varit att luta mycket hårdare åt det ena hållet.

Jag är inte säker på att jag behöver den optimala lösningen.

Jag behöver en lösning som är tillräckligt bra ekonomiskt och som jag faktiskt är bekväm med att följa under tjugo eller trettio år. För mig har amortering varit en del av den lösningen.

Och efter alla år tycker jag fortfarande att det finns något väldigt tilltalande i att 5 000 kronor bara försvinner varje månad — tills man en dag upptäcker att de inte försvann alls.

Det ekonomiskt optimala beslutet är inte alltid det enda som har värde.

Utforska fler artiklar om privatekonomi

Lämna en kommentar